NORMALT FÖRÄLDRAANSVAR

Föräldrars ansvar för sina barn finns uttryckta i vår lagstiftning i Föräldrabalken 6 kap. Här uttrycks i första paragrafen barnens rätt.

1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

I andra paragrafen uttrycks föräldrarnas ansvar på detta sätt:

2 § Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap. Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9-15 kap. Lag (1994:1433).

Av formuleringarna framgår att föräldrarna uppgift är att se till och bevaka att barnen får sina behov tillgodosedda. Det står inte att föräldrarna måste göra allt själva. När det exempelvis gäller utbildning är det ju samhället som svarar för denna.

Socialstyrelsen uttrycker detta i en skrift så här:
”Enligt föräldrabalken ska föräldrar se till att att deras barn får sina behov tillgodosedda. Men frågan är hur långt ansvaret sträcker sig och vad det omfattar, när ett barn behöver mycket mer mer omsorg och hjälp än andra i samma ålder. Det står inte i i föräldrabalken att innebörden i föräldraansvaret är att föräldrarna måste utföra allt själva. Ansvaret kan tas genom att ansöka om stöd till barnet och föräldrarna skall då kunna utgå från att det offentliga stödsystemet tar sitt ansvar.”

Bedömningen av vad som är normalt föräldraansvar för barn i en viss ålder blir alltså en grundläggande faktor vid bedömningen när samhället skall ta sitt ansvar och sätta in sitt stöd. Föräldraansvaret bedöms som mycket stort under barnens första levnadsår men avtar gradvis upp till tolv års ålder.

Vid denna bedömning beaktar man de föräldrauppgifter som upphör genom en normal utveckling hos barnet. Exempelvis matning, påklädning, hygien osv. Genom åren har på olika sätt utvecklats normer gällande vad som anses ligga utanför normalt föräldraansvar vid olika åldrar. Dessa normer finns dokumenterade bland annat i myndighetsdokument, juridiska domar och lagstiftning. Dessa normer har i huvudsak skapats vid tillämpning av stöd via personlig assistans enligt LSS-lagen vilket ej gäller för B. Men de är fullt tillämpliga även för B som under sina tre första levnadsår i praktiken hade personlig assistans dygnet runt.

Den förändrade synen på föräldraansvaret gällande B gjordes av kommunen helt utan att att ta hänsyn till dessa normer. Mycket anmärkningsvärt är även att man gör en bedömning som innebär ett ökat föräldraansvar med ökat ålder, helt i motsats till gängse normer.

B:s behov av stöd är så stort att det inte ens är teoretiskt möjligt att att det kan tillgodoses enbart av ett föräldrapar. Kommunen satte därför in massiva stödresurser under det första levnadsåret som bibehölls tills B var tre år.

När neddragningen av stödet gjordes skulle kommunen om man tagit hänsyn till gällande normer insett att kravet att som förälder att vara vaken en hel natt varje vecka året runt inte kan ses som liggande inom det normala föräldraansvaret för ett treårigt barn.

Föräldrarna överklagade den beslutade neddragningen till Förvaltningsrätten.Men den kom ej att prövas som en fråga om en vaken natt i veckan ligger inom det normala föräldraansvaret. Kommunen hade sannolikt för att undvika detta formulerat neddragningen enbart som en minskning av antalet timmar och fick rätt utifrån detta perspektiv.

En ännu mer anmärkningsvärd och ytterst allvarlig konsekvens av förändringen är att kommunen genom att bort stödet en natt i veckan tvingade föräldrarna att utföra en uppgift som helt otvetydigt är kommunens skyldighet: den sondmatning som genomförs minst två gånger per natt.

2020-07-01 infördes en lag som stadgar att sondmatning med för- och efterarbete ej ingår i det normala föräldraansvaret oavsett barnets ålder.

I förarbetet till lagen uttalas:
”Regeringen anför att de grundläggande behoven andning och måltider i form av sondmatning är kritiska för överlevnad och och av en annan karaktär än övriga grundläggande behov. De barn som behöver hjälp med dessa behov är en utsatt grupp där föräldrarna hittills tvingats ta ett orimligt stort ansvar.”

Kommunen har i sina utredningar helt bortsett från den lag som gäller sondmatning. En av kommunens biståndsbedömare har förklarat muntligt att orsaken är att en av hennes kollegor kände en jurist som ansåg att lagen endast gäller för dem som har stöd enligt LSS-lagen! En helt orimlig bedömning bland annat i beaktande av vad som skrevs i förarbetet till lagen.

Det står helt klart att kommunen under nära tre års har svikit sitt ansvar mot B och hans familj. Och i strid mot vår lagstiftning lagt ett orimligt stort ansvar på föräldrarna. Som även inneburit att man tvingat föräldrarna att utföra arbetsuppgifter som åligger kommunen. **************************************************************************************************************************************************************************