Det är nu ett år sedan jag fick kontakt med familjen.

Sommaren 2007 blev Drita under hot iväg körd av sin sambo. Hon var då 23 år, hade tre barn och var gravid. Något stöd från sina föräldrar eller andra släktingar som hon då var i så stort behov av kunde hon inte få. För det här hände i Kosovo och alla hennes när släktingar, mor, far, syskon, och andra fanns i Sverige, eftersom de alla fått uppehållstillstånd i vårt land.

Men hon fick hjälp att ta sig till Sverige med sina barn, och kort efter ankomsten hit födde hon sitt fjärde barn, Mirjeta, som visade sig ha hydrocephalus. Vilket medförde att man tvingades operera bort större delen av vänster lillhjärna. Man opererade in en shunt som reglerar vätsketrycket och hennes tillstånd stabiliserades. Funktionen hos en sådan shunt måst övervakas noga och Mirjeta går på regelbundna kontroller vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och det lokal sjukhuset.

I slutet av november förra året märkte man att hennes beteende förändrades och hon kom snabbt till barnkliniken där man konstaterade att vätsketrycket i hjärnan sjunkit markant så de håligheter i hjärnan som hålls uppe av vätskan fallit samman. Man lyckades justera vätsketrycket till en normal nivå under den vecka hon låg inlagd på sjukhuset. Det är sådant här man får vara beredd på.

I Kosovo fungera sjukvården idag på en synnerligen bristfällig nivå och man kan man påstå att Mirjetas möjligheter att får den kontroll hon behöver och de akuta insatser som hon kan komma att behöva i praktiken är obefintliga. Och att hon därmed kommer att leva under stor risk för sitt liv och ytterligare hjärnskador. Det här är Mirjetas mamma plågsamt medveten om och det är naturligtvis en stark stressfaktor inför utsikten att tvingas återvända till Kosovo med Mirjeta och sina övriga tre barn.

I somras blev denna press för stark, hon bröt samman och var under hela hösten i så dålig psykisk balans att hon inte kunde bo tillsammans med sina barn. Barnen placerades på ett behandlingshem som lyckligtvis fanns tillgängligt i samma stad som deras morföräldrar och övriga släktingar bor. Dessa har därför i mammans frånvaro kunnat ge dem den sociala och känslomässiga trygghet som barn oumbärligen behöver.

Under slutet av förra året förbättrades Dritas tillstånd så pass att hon gradvis kunde slussas in i barnens boende. Även om hennes psykiska tillstånd gradvis förbättras återstår mycket innan hon helt kan ta ansvar för sina barn. I somras, i samband med att hon bröt samman och förlorade kontrollen över sig själv, var hon på väg att kasta Mirjeta från flyktingförläggningens balkong, men hindrades av barnen och en syster. Hon har själv inga minnen av denna händelse och annat som hänt under hösten. Och hon är själv orolig över om något sådant skulle kunna inträffa igen.

Något skäl för uppehållstillstånd utifrån Mirjetas sjukdom, mammans tillstånd eller familjens anknytning till släktingarna här i Sverige och det faktum att de helt saknar socialt nätverk i Kosovo har inte Migrationsverket funnit.

Trots att Drita hela tiden samarbetat med Migrationsverket uppfattade man hennes psykiska ohälsa som ett tecken på att hon ej länge var samarbetsvillig och överlämnade ärendet till polisen för verkställighet av avvisningen. Polisen har nu tagit en första kontakt och enligt planerna kommer familjen att placeras på ett flyg mot Kosovo någon gång i början av mars.

Just i ett skede då barnen har som störst behov av sina morföräldrar och övriga släktingar tänker man alltså ta ifrån dem denna trygghet. Och skicka dem till ett land där de står helt ensamma utan något som helst socialt nätverk. Och till ett land som genom sin bristande sjukvård är en livshotande miljö för Mirjeta.

Så är läget idag.

På vems uppdrag och med vilken rätt har vårt Migrationsverk styrt det hit?