Barnens sociala och känslomässiga situation.
Den depression som barnens mor, Drita, drabbades av under augusti månad har utvecklats till en långvarig och allvarlig störning i hennes möjligheter till kontakter med sina barn och till en normal känslomässig anknytning till dem. Detta har inneburit en sådan påfrestning både för barnen och henne att de tvingats bo åtskilda. Det har nu gått över fyra månader och en så lång period utan adekvat föräldrakontakt är en mycket allvarlig situation, som i hög grad inverkar negativt på barns psykosociala utveckling. Här gäller det fyra små barn i åldrarna 2, 4, 5 resp. 7 år. Varav det yngsta barnet, en flicka född här i Sverige, har en allvalig hjärnskada som ställer stora krav vad gäller både känslomässig och medicinska omvårdnad.
Man har under denna period gradvis försökt återupprätta anknytningen mellan barnen och mamman. Detta har skett genom mammans besök hos barnen ungefär en gång i veckan, ibland kompletterat med övernattning tillsammans med dem. Tyvärr har detta icke medfört några avgörande framsteg i kontakten dem emellan .
Med tanke på den långa period de bott åtskilda beslöt man dock i börja av december att Drita skulle flytta och bo tillsammans med barnen under en längre period. Det har nu gått c:a tre veckor och Dritas tillstånd är oförändrat. Hon visar inga tecken på en normal anknytning till sina barn. Hon orkar deltaga endast korta perioder i aktiviteter tillsammans med dem, och man ser inga tecken på att hon tar ansvar för dem, inte ens i matsituationen där Mirjeta behöver hjälp.
Den för barnen påfrestande bristen på känslomässig kontakt med sin mamma har man så långt möjligt sökt kompensera med en kontinuerlig kontakt med sina morföräldrar. Detta sker dels genom besök på behandlingshemmet och dels genom att barnen i perioder vistas och sover över hos dem. På så sätt upprätthålls en kontinuerlig anknytning till ett social nätverk utanför personalgruppen. Något som är av yttersta vikt för barnens fortsatta utveckling och psykiska hälsa. Nätverket består förutom av morföräldrarna av Dritas fem syskon, och övriga släktingar, som alla har erhållit uppehållstillstånd i Sverige och bor på samma ort som det aktuella behandlingshemmet är beläget. (Se bil. 1.) Drita och hennes barn bodde under det första året av vistelsen i Sverige hos morföräldrarna. Och den djupgående kontakten med släktingarna fortsatte även den period då Drita och barnen bodde på en flyktingförläggning belägen på ett avstånd av en timmes bilresa. I motiveringen till beslutet i Migrationsdomstolen anförs att barnens pappa är villig att ta ansvar för barnen. Denna bedömning torde helt bygga på en tolkning av Dritas berättelse vid ankomsten till Sverige. Den motsägs idag helt av objektiva fakta. Barnens pappa har ej gjort några ansträngningar för att återta ansvaret för barnen, av vilka Mirjeta ej ens var född då han övergav dem. Pappan och Drita var ej gifta och det har i ett dokument (Se bil 2.) framkommit att han redan ett halvt år efter äldsta dottern Samire ’s födelse gifte sig med en tysk medborgare. Han har kvar sin adress i Kosovo, men vistas för närvarande i Tyskland. . Mirjetas aktuella medicinska problem.I slutet av november besannades den befogade oro som finns inför risken för problem med funktionen hos Mirjetas shunt. Hon blev akut inlagd på barnkliniken där man konstaterade att vätskeflödet ökat dramatiskt vilket medfört att ventrikelsystemet sammanfallit. Shuntens uppgift är att ge ett optimalt vätsketryck i de håligheter, ventriklar, som omger hjärnan. Avvikelser i båda riktningarna innebär stora risker för hjärnskador. Hon låg på barnkliniken under ungefär en veckas tid då man i samråd med externa specialister ställt in vad man som man nu uppfattar som ett adekvat tryck. Ytterligare kontroller och undersökningar planeras den närmaste tiden. Man har ännu ej funnit orsaken till avvikelsen i shuntens funktion. Mirjeta har i övrigt utvecklats mycket bra.
Anknytning till släktingar.I svensk lagstiftning finns utrymme för beviljande av uppehållstillstånd för anhöriga utöver kärnfamiljen som gör det svårt för släktingarna att leva åtskilda. (Utlänningslagen 2 kap. 4§)
I förarbetena till lagen anförs att gemensamt för de släktingar kan komma ifråga för uppehållstillstånd på grund av tidigare hushållsgemenskap måste vara att det också finns någon form av beroendeförhållande som gör det svårt för släktingarna att leva åtskilda. Kravet på beroendeförhållande kan vara uppfyllt om släktingarna levt i samma hushållsgemenskap omedelbart för de härvarandes flyttning tills Sverige. Även faktorer som som släktskap, civilstånd, den sökandes ålder,den tid sökanden och den härvarande sammanbott i hemlandet m.m kan vägas in vid bedömningen om ett beroendeförhållande föreligger. I nuvarande situation är de fyra barnen helt beroende av sina morföräldrar och övriga här boende släktingar för sin psykosociala utveckling och psykiska hälsa. Dritas mor flyttade till Sverige år 2003, då Drita var 20 år och hennes far och syskon bodde kvar i Kosovo till år 2005. Drita födde sitt första barn i januari 2002 och ett halvt år efter denna tidpunkt gifte sig barnets far med en kvinna med tyskt medborgarskap ( Se bil. 2) och har efter denna tidpunkt i långa perioder vistas i Tyskland, men även i Slovenien för arbete. Drita har av dessa skäl haft ett stort beroende av sina föräldrar, och erhållit ett helt nödvändigt stöd av dem under den tid de bodde kvar i Kosovo. Efter det att fadern och syskonen flyttade till Sverige 2005 fylldes hennes stödbehov till viss del av en släkting till barnens far. Drita var under tiden i Kosovo en mycket ung, ogift, i praktiken ensamstående mor med tre barn de två sista åren. Hon led dessutom psykiska problem efter kriget och fått vård bland annat utifrån diagnosen posttraumatiskt syndrom. Något som hon fortfarande lider av. Då det mycket bräckliga förhållandet med barnens far helt upphörde under år 2007 var Drita gravid med sitt fjärde barn. I sin desperation sökte hon sig då till sina föräldrar i Sverige med hopp om uppehållstillstånd. I praktiken har Drita och barnen således levt i hushållgemenskap med sina föräldrar, resp. morföräldrar,så länge de fanns kvar i Kosovo. När hon själv kom hit födde hon sitt fjärde barn som visade sig ha en allvarlig hjärnskada vilket givetvis i än högre grad gav behov av stöd från sina föräldrar för sina barn och sig själv. Att i nuvarande situation avbryta familjens anknytning till sina släktingar och sända barnen till Kosovo tillsammans med en mamma som helt saknar förmåga att ta ansvar för dem och där de helt saknar socialt nätverk, skulle var helt förödande för deras psykosociala utveckling och direkt livshotande för den yngsta dottern. Och inte på något sätt stå i samklang med hänsyn till barnens bästa. Med stöd av ovanstående vädjar jag på familjens och deras övriga släktingars vägnar om att avvisningsbeslutet inhiberas och att förutsättningarna för uppehållstillstånd på grundval av anknytning enligt utlänningslagen utreds utifrån perpektivet synnerligen ömmande omständigheter. I denna bedömning bör även beaktas att Migrationsdomstolen avvisningsdom fattades av oenig rätt, och att familjens advokat på grund av försumlighet ej ens gav upplysning om att domen kunde överklagas. I bedömningen bör även beaktas att barnen nu är väl etablerade i vårt land. De har nu bott här i över två år. De tre äldre barnen talar nu flytande svenska. Den äldsta dottern har just avslutat sin första termin i grundskolan med mycket gott resultat. Den yngsta dottern är född här i Sverige, har en allvarlig hjärnskada men är föremål för en noggrann medicinsk kontroll och uppföljning för vilka resurser saknas i Kosovo. Det sistnämnda bör sätta i relation till den redogörelse för situationen för barn med funktionshinder i Kosovo som nyligen publicerats inom ramen för Migrationsverkets landsinformation (Lifos 21746 ). Anders Bond