I början av december hade det gått fyra månader sedan Mirjeta och hennes tre syskon och D. bott åtskilda.

De senaste månaderna har man gradvis arbetat i syfte att återförena dem genom en- eller tvådagarsbesök av D. i barnens boende. Det har gradvis gått litet bättre och bättre i kontakterna, men forfarande har D, inte haft kraft att ta ansvar för sina barn. Hon är fortfarande deprimerad och avskärmad. Men med tanke på den långa tid som förflutit har man ändå tagit steget att D. flyttat till barnens boende den 8/12.

I slutet av november märkte man hos Mirjeta tecken i hennes beteende som skulle kunna tyda på att hennes shunt inte fungerade som den skulle. Man kontaktade då omedelbart barnkliniken där man konstaterade att det behövdes en justering av vätskeflödet. Hon blev inlagd ungefär en vecka för justering.

Är nu tillbaka i boendet, men kommer att kontrolleras framöver. Det är ingen lätt åtgärd att ställa in rätt tryck hos en så liten patient som saknar förmåga att själv medverka aktivt. Sådana här incidenter är mycket allvarliga, och vi får tacka den svenska sjukvården att det ser ut att det gick bra den här gången.

Jag håller nu på att arbeta med en ny skrivelse till Migrationsverket om inhibition av avvisningsbelutet. Förutom Mirjetas aktuella situation kommer jag där att åter argumentera för tillämpningen av de möjligheter till uppehållstillstånd på grund av anknytning som finns i vår lagstiftning. Har nu fått tillgång till ett dokument som visar att barnens far, D.´s före detta sambo. är gift med en kvinna med tyskt medborgarskap.