Träffade D. den 29/10 på det behandlingshem där hennes barn bor. Hon hade då varit där i två två dygn som ett led i strävandena att återförena henne med barnen.

Hon deltog i ett möte där övriga deltagare var representanter för socialtjänsten i Avesta kommun, hennes föräldrar, personal från de behandlingshem där barnen resp, hon nu bor på, samt en tolk och undertecknad. Syftet med mötet var stämma av planeringen inför framtiden.

D. är fortfarande djupt deprimerad och hennes umgänge med barnen hade uppenbarligen varit mycket ansträngande för henne. Hon satt med vid mötet men hade mycket svårt att följa med och svara på de frågor som ställdes, det blev mest ”vet inte” med svag röst. Hennes umgänge med barnen de två dygnen beskrevs som problematiska. Det hade visat sig att det i stort blev så att barnen tog ansvar för henne i stället för tvärt om. Man kom fram till att D. även fortsättningsvis behöver möjligheten att vistas ensam utan sina barn, men med återkommande perioder med umgänge.

Vid mötet tillfrågades föräldrarna om vilka möjligheter till stöd barnen och D. skulle kunna få om de återvänder till Kosovo. De uppgav att det inte finns varken någon bostad, släktingar eller andra stödpersoner i Kosovo för dem. De visade även ett vigselbevis från Kosovo, där det framgick att D.s tidigare sambo, barnens far, är gift med en kvinna med tyskt medborgarskap.

Vid mötet bekräftade föräldrarna det som man tidigare uppgivit, att så länge de var kvar i Kosovo hade man tvingats ta ett stort ansvar för D. och barnen. D. hade speciellt under de två första graviditeterna mått mycket dåligt. Men hon hade även i övrigt haft psykiska problem och bl.a. fått diagnosen posttraumatiskt syndrom och anorexi.

Det har alltså förelegat ett beroendeförhållande mellan D. , hennes barn och föräldrarna/morföräldrarna även efter det att hon fyllt 18 år. Vilket enligt svensk lagstiftning kan utgöra skäl för uppehållstillstånd på grund av anknytning nu när föräldrarna och alla hennes släktingar bor permanent här i Sverige. En sådan ansökan kan enligt nuvarande lagstiftning endast göras från hemlandet. Men en ändring av detta är planerad, och undantag görs ibland av särskilt ömmande skäl. Jag kommer därför att hjälpa D. att göra en sådan ansökan så fort som möjligt.

Har tidigare pratat med Polismyndigheten i Örebro och skickat in min fullmakt. Fick ett löfte att D. och jag blir kontaktade innan man agerar i ärendet.

Att i detta läge, när barnen saknar stöd av och har begränsad kontakt med sin mamma, skicka dem till det tidigare hemlandet till en tillvaro utan bostad och där de ej har något nätverk i form av släktingar eller andra stödpersoner, skulle vara mycket grymt. Och ett flagrant brott mot Barnkonventionen.

En mycket viktig trygghetsskapande faktor för barnen under nuvarande omständigheter är de regelbundna kontakter – bland annat i form av övernattningar - de har med sina morföräldrar, kusiner och andra släktingar som alla fått asyl här. Och även detta planerar våra myndigheter att ta ifrån dem.

Det är en ytterst frustrerande att vara delaktig i detta drama.

Med glädje och tacksamhet får man å ena sidan uppleva hur barnen och deras mor behandlas på ett synnerligen medkännande och professionellt sätt av företrädare för vårt land. En socialtjänst som lägger ett mycket stort engagemang i arbetet för barnens bästa och vårdinstitutioner som ger kunnigt och empatiskt stöd. Helt enkelt ett uttryck för medmänsklighet och allas lika värde.

Å andra sidan en myndighet där uppenbart den motsatta inställningen är ledstjärna. Här handlar det inte om medmänniskor utan om abstrakta fenomen med diarienummer som så fort som möjligt skall sopas ut ur landet.

Jag har vid upprepade tillfällen tillskrivit den enhet inom Migrationsverket där man kan anföra nya skäl för avbrytande av avvisningsprocessen. Den senaste var en blygsam begäran om att åtminstone stoppa avvisningsprocessen tills D. var i sådan psykisk balans att hon kunde umgås med och ta ansvar för sina barn. Men svaret blev nej. Visserligen håller man med om att D. lider av psykisk ohälsa, men eftersom tillståndet inte är så svårt att det är livshotande så kan man inte avvisningsprocessen stoppas av detta skäl.

På den här skrivelsen fick vi vänta över en månad på svaret. Vi tidigare skrivelser har ett första preliminärt avslag på begäran kommit snabbt, inom en vecka. En optimistisk tolkning av detta skulle kunna vara att man faktiskt behövde litet betänketid och förde en del diskussioner. Men en mer realistisk tolkning är nog att det ligger andra skäl bakom. Datorkrångel kanske? För när jag läst svaren på mina skrivelser har jag ibland undrat: är det här verkligen skrivet av en levande människa. Eller har man scannat in min skrivelse och och överlåtit åt ett datorprogram att producera svaren?

Än finns barnen och D. kvar här i vårt land. Tillsammans med alla sin släktingar. Och självklart skall de stanna här.

Än är inte hoppet ute, även om ärendet är överlämnat till polisen. Men om det trots allt skulle gå så långt att polisen anser att de måste utöva sina tvångsåtgärder mot familjen så kommer i alla fall jag att göra allt för att det inte blir något som sker diskret, utanför allmänhetens insyn.