Idag den 2/10 kom beslutet att Migrationsverket inte meddelar familjen T. uppehållstillstånd i enlighet med 12 kap 18 § utlänningslagen (2005:716).

När det gäller hinder för verkställighet av avvisningsbeslut skriver man inledningsvis:
”Migrationsverket får, om hindret är bestående, bevilja permanent uppehållstillstånd. Föreligger ett tillfälligt hinder mot verkställighet får verket bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Migrationsverket får också besluta om inibition.”

Det var i första hand ett tidsbegränsat uppehållstillstånd vi begärde: ”Vi begär därför att avvisningsbeslutet inhiberas, åtminstone till en tidpunkt då D återvunnit sin psykiska balans så pass att hon kan vara tillsammans med sina barn.”
En mycket rimlig begäran kan man tycka.

Men det tycker man inte på Migrationsverket så här skriver man:
”Enligt Migrationsverket ger det medicinska intyget stöd för att D. lider av psykisk ohälsa. Enligt Migrationsverkets uppfattning visar intygen dock inte att hon lider av så svår psykisk ohälsa att hennes tillstånd är livshotande (MIG 2007:35). Denna omständighet medför inte att att uppehållstillstånd kan beviljas med stöd av 12 kap 18 § utlänningslagen.”

För vägledning i frågan hur medicinska hinder skall tolkas framkommer följande av förarbetana till utlänningslagen. Uttrycket medicinska hinder avser markera att utlänningen blivit så svårt sjuk att det på grund härav ej går att genomföra verkställighet. Vid bedömning av om medicinska hinder föreligger är det inte sjukdomstillståndets svårighet i sig som ska bedömas utan huruvida hinder mot verkställighet föreligger – det vill säga huruvida det praktiskt går att verkställa beslutet om av- eller utvisning eller inte (prop. 2004/05:170 s.226.)"

Läs: så pass frisk att man överlever några timmars flygresa.

Det faktum att familjen har alla sin släktingar här i Sverige kommenterar man så här:
Verket och domstolen har tidigare prövat frågorna om myndigheterna i Kosovo kan erbjuda vård till Mirjeta och familjens anknytning till Sverige. Verket finner inte att det finns förutsättningar för att nu göra en annan bedömning i dessa avseenden.

Är det rimligt att man inte ens unnar fyra små barn den tidsfrist som krävs för att deras mamma skall återfinna sin hälsa så pass att hon kan umgås med dem innan man genomför en avvisning?

Är det rimligt att mammans föräldrar och övriga släktingar - som utgör ett oumbärligt stöd stöd för barnen under deras mammas sjukdomsperiod - plötsligt skall fråntas denna funktion?


Allt fler av våra riksdagsledamöter vittnar om att man i Migrationsverkets praxis inte ser en tillämpning av utlänningslagen lagen som det var tänkt när man klubbade lagen. Och framförallt gäller detta hur man behandlar barn i asylprocessen. Och de har aviserat att man kommer att arbeta för förändringar i lagtexten.

På vems uppdrag , och med vilken rätt fortsätter Migrationsverket ändå på den inslagna vägen?