Min fru och jag fick förtroendet att följa med D. vid detta besök.
Det blev ett återseende med både stunder av glädje och skratt men även många tårar nedför D.´s kinder och oftast hennes nedstämda blick. Det var uppenbart mycket ansträngande för D., som fick gå ifrån och stänga dörren om sig och länga sig att vila en stund.
Barnen blev naturligtvis mycket glada över besöket men märkte ju att mamma inte var sig sig lik och att hon grät emellanåt. Men lilla Mirjeta som är som ett yrväder och sällan har ro att sitta i någons knä, satt länge lugnt i mammas knä och såg mycket förnöjd ut.
Besöket var helt klart ett framsteg i jämförelse med de två tidigare kontakterna. Säkert till en del tack vare att det skedde i den trevliga lägenhet som barnen känner sig hemma i då den används som förskolelokal och att barnens båda kontaktpersoner var med.
Avskedet inför hemresan gick lugnt och fint tillväga. Det blir ett nytt besök tillsammans med någon av personalen från D:s boende nästa vecka.
Det är naturligtvis angeläget att barnen återförenas med sin mamma så fort som möjligt. Och det här besöket tycker jag pekar på att det skulle vara möjligt att hon ganska snart flyttar till barnen. D. har inte nu det avvikande och för barnen skrämmande beteende som tidigare. Och mitt intryck är att barnen skulle klara att hantera mammas nedstämdhet bra med stöd av sina mycket professionella kontaktpersoner.
Men det är otvivelaktigt en lång, lång väg att gå tills D. är kapabel att ta ansvar för sina barn.
Vet inte om Mirjeta tyckte att vi stökade till litet för mycket när vi var där för mot slutet av vårt besök plockade hon fram skyffel och sop.
Nu har det gått en månad sedan Förvaltningsprocessenheten fick min senaste skrivelse. Men ännu inget svar.
Skrivelsen till Migrationsverket