Det har nu gått två veckor sedan Förvaltningsprocessenheten fick min skrivelse med begäran om inhibition av avvisningsbeslutet. Har ännu inte fått något svar, vilket avviker från det som gällde mina tidigare skrivelser. Då kom ett första preliminärt (negativt) beked ganska snabbt.

Dock har man ännu inte överlämnat ärendet till polisen, vilket ju är glädjande. Och möjligen en effekt av det jag skrev plus ett intyg från behandlinghemmets psykolog?

Besökte D. förra fredagen vi det behandlinghem där hon nu vistas. Hon var ordentlig nedstämd och orolig, men blev ändå glad över besöket. Det verkar vara en fin miljö, med engagerad personal. I samråd med personalen på det behandlingshem där barnen nu bor planerar och genomför man ett gradvis återförenande av D. och hennes barn.

Hon har nu haft besök av sina barn. Först de två äldsta flickorna, sedan veckan efter Mirejeta och sonen. Vid dessa tillfällen visade det sig att hon hade svårt att ta till sig barnen och ge en bra kontakt. Man bedömer att hon i nuläget helt saknar förmåga att ta ansvar för sina barn.

Den 8 september hölls ett symposium med migrationsminstern och på initiativ riksdagsledamöter från alliansen som anser att den nya utlänningslagen inneburit att barn som borde fått uppehållstillstånd i stället utvisats. Ett par av dessa uttalade sig i en artikel i DN några dagar innan. Till dem skrev jag ett mail där jag gav länken till det här referatet och hävdade att det kunde tjäna som ett konkret exempel vid diskussionerna.

En av dem svarade så här:
"Det är uppenbart att riksdagsbeslutet inte överensstämmer med utslaget i domstolarna. Därför behövs en lagändring i förarbetet till lagen, som definierar vad som avses. Jag kommer att arbeta för en sådan ändring."
Skönt att höra. Men knappast något som gagnar D. och hennes barn. En lagändring tar tid.

Men skulle man inte i avvaktan på en sådan förändring kunna vara en aning generösare mot de barn som nu vistas här under asylprocessen?